I dagarna har jag fått ge ett antal glädjebesked. Några av mina elever i historia har gjort fantastiska framsteg detta år. De har “knäckt koden” till det analytiska tänkandet, och de gissar inte längre hej vilt utan tar sig an sitt källmaterial i lugn och ro, bearbetar det och drar många intressanta och relevanta slutsatser. Senast handlade det om en uppsats om Förintelsen.
Nu är det ju så att en uppsats om Förintelsen, åtminstone vid första anblick, kan få en historielärare att sucka djupt i ren förberedelse inför en läsning som gjorts så många gånger förut. Men den här gången var det annorlunda. Den här gången var det aktör- och strukturperspektiv; det var eugenik och det var antisemitismens historia. Det var paralleller till Sovjet och till dagens Ryssland. Det var problematisering och det var insikt.
Tack, kära elev, för att du svettades igenom all kritik jag gav dig och för att du tog dig tid att lära.
