Denna termin står bland annat följande på schemat:

• Implementera nytt datasystem på skolan, tillsammans med kollega. Ny kul utmaning!
• Få till ett samarbete med en skola i Finland. Har redan kontakt med läraren, så det kan nog bli något.
• Utveckla samarbetet med historielärarna på skolan. Vi har en hel del intressanta samarbeten på G.
• Jobba med mentorsgruppen a la stenhårt.
• Ha kul på arbetsrummet, each and every day. Ser fram emot att träffa alla igen. Ingen har slutat under sommaren, men några nya har tillkommit. Ska bli spännande att få träffa dem.
• Utveckla det fackliga arbetet tillsammans med ordinarie ombud. Det händer grejer!

Nu är det ju så att en uppsats om Förintelsen, åtminstone vid första anblick, kan få en historielärare att sucka djupt i ren förberedelse inför en läsning som gjorts så många gånger förut. Men den här gången var det annorlunda. Den här gången var det aktör- och strukturperspektiv; det var eugenik och det var antisemitismens historia. Det var paralleller till Sovjet och till dagens Ryssland. Det var problematisering och det var insikt.

Tack, kära elev, för att du svettades igenom all kritik jag gav dig och för att du tog dig tid att lära.

Jag tycker om idén med ett digitalt läromedel i historia, särskilt som jag arbetar utan läroböcker och istället gärna har god referenslitteratur av varierande slag.

Tyvärr är På väg, åtminstone i dagsläget, inte den resurs som jag hade hoppats på.

Läromedlet innehåller olika temapaket, t.ex. om Folkhemmet, där man som elev kan bläddra bland foton och texter om olika historiska skeenden. Det finns mycket text att läsa och många bilder att titta på. Svåra ord kan man för det mesta klicka på och få fram en förklaring. Instuderingsfrågor till varje moment finns tillgängliga, och dessutom provfrågor, om man skulle vilja ha det. Det är fylligt, alltså, för den elev som vill djupdyka i historiedjungeln.

Nu till mitt problem: Detta passar inte alls mina elever. Det finns för mycket information på samma ställe och layoten är precis som en boks. Jag tror att skaparna av detta läromedel hade kunnat laborera betydligt mer med det visuella, istället för lägga upp det på detta konventionella vis. Texten är liten, och språket ibland rätt svårt. Det går att koppla På väg till talsyntes – men vad hjälper det om språket, för att inte tala om visst innehåll, ligger på en alldeles för hög nivå? Och nu pratar vi bara texten i sig – när man kommer till instuderingsfrågorna undrar jag om mina elever förstår ens hälften av det som står.

Jag vill inte underskatta mina elever, det är inte det jag är ute efter. Snarare menar jag på att de har alldeles för dåliga grundkunskaper, både vad gäller språk och omvärldsorientering, för att kunna hantera ett dylikt läromedel.

Jag kommer inte att köpa in På väg, för det kommer inte att ta mig och mina elever någonstans i nuläget.

När de ligger efter hjälper jag dem att göra upp scheman och pratar med deras ämneslärare. Jag individanpassar deras uppgifter. Jag ringer hem när de inte kommer till skolan. Jag har koll, helt enkelt.

Jag säger åt dem när de beter sig illa mot varandra. Jag jobbar aktivt med dem som grupp. Jag skapar tillfällen då vi får göra roliga saker tillsammans när de är trötta. Jag har koll, helt enkelt!

Sen kommer jag till en elevvårdskonferens, där rektorn inte har någon koll på min koll. Där rektorn uppmanar mig att göra schema, prata med lärare och ringa hem. Men det gör jag ju. För jag har koll.

Så nu har jag lagt till en sak på min lista över to-dos om jag så småningom blir chef: Lyssna på lärarna. Hör vad de har att säga om eleven. Hör om de har koll. Har lärarna koll så blir ditt arbete mycket enklare. Har de inte koll så vet du att du har ett problem i din organisation.

Nu: promenad på schemat!

Jag får väl ta och nämna Doris Lessing i detta sammanhang. Hennes Briefing for a Descent into Hell gjorde ett starkt intryck på mig. Den parallella värld som frammanas i romanen anknyter till Lessings sci-fi-romaner och är en djupdykning ner i det undermedvetna. Läs, men läs på engelska!

2. Berätta om en författare som på något sätt har anknytning till England. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.

Salman Rushdie är en gammal favorit – en författare som numera kallas Sir och sedan länge bor i England.  Ett verk av honom som kanske inte är så känt är Haroun and the Sea of Stories. Det är en bok jag skulle vilja läsa med mina barn så småningom!

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till England, som du inte läst, men är nyfiken på.

Ooops. Är det här jag erkänner hur mycket jag har kvar att läsa? Skämt åsido – jag har fortfarande Joyce på läslistan. Inte engelsk, men på engelska!

Eftersom att jag jobbar i en storstadsregion så är detta en väldigt låg lönesättning. Från ledningshåll hävdar man givetvis att detta är normallöner i området, men detta stämmer inte enligt den lönestatistik som bl.a. LR låter sina medlemmar ta del av. Normallönerna ligger dock väldigt lågt de med, jämfört med många andra yrkeskategorier, och löneutvecklingen inom vår yrkeskår är fruktansvärt långsam.

Aftonbladet, med flera, diskuterar just nu lärarlöner, och många verka tycka att lärarlönerna bör höjas. Men vem ska betala? Friskolor, liksom kommunala skolor, lever på kommunala bidrag per elev. Skillnaden är att friskolorna tjänar på att pressa mellanskillnaden och ta ut den i ren vinst. De tjänar kommunala pengar på lönedumpning, och våra centrala löneavtal gör oss inte en tjänst i detta sammanhang. Om du som lärare får en låg ingångslön är det oerhört svårt att förhandla upp den.

Och vi lärare, organiserar vi oss för att förändra detta? Nej. Inte där jag jobbar. Inte på andra ställen heller. LR räddar inte våra löner, det kan bara vi göra. Lokalt. Gemensamt. Vi måste tydligt demonstrera vårt värde för våra chefer. Vi är inte utbytbara! Vi är proffs på det vi gör.

Lite arg såhär en fredag…

Sadie Jones skriver tryggt om en utstött pojke och de sociala och samhälleliga mekanismer som omger hans utfrysning. Fint, men inte särskilt gripande. Påminner på sina ställen om Kerouac tack vare de dekadenta jazzmiljöer som pojken tidvis vistas i.

Coetzees ”Mr Foe” går in och förhandlar om berättandets villkor, både metatekniskt och innehållsmässigt. Han använder sig av Daniel Defoes Crusoe för att diskutera sanning, lögn och narrativ. Intressant, men språkligt något tjatig. Misstänker att det är översättningen som är bristfällig.

De andra då? Nja, nu är jag rätt trött på deckare. Låter dem vara en stund, annars så blir det väldigt mycket av samma.

Tjohej!

Jag publicerade ett argt inlägg för några dagar sedan, där jag uttryckte ilska över hur vissa arbetsplatser fungerar. Som tur är har jag de sista dagarna insett att min arbetsplats, även om den har sina brister, inte fungerar fullt så dåligt som det jag skrev ned då. Ändå – saker och ting kan förbättras.

Män dä ä ju bra, dä ha ju fungera hittills!

Jo tack, det där har jag hört till leda. För ett år sedan jobbade jag på en stor kommunal skola, och även om det var välorganiserat och professionellt, så var det inte särskilt högt i tak för en nyexad lärare. De sket helt enkelt i vad vi tyckte, och log lite överseende åt de idéer vi kom med. Jag skriver ”vi”, för jag  jobbade där tillsammans med en kompis, och vi var inte ensamma i kollegiet om att uppleva detta.

På min skola är det inte på det här sättet. Mina idéer är välkomna, och inte bara det – de omsätts ofta i praktiken. Det är högt i tak, och jag känner att det är okej att komma med både bra och dåliga förslag. Under våren har jag dock irriterat mig på vissa saker, och kanske inte riktigt uttryckt det varje gång. Det passade jag på att göra nu innan vi slutade. Framför allt handlade det om en hel del dokument som vi varje vecka ska fylla i i vårt arbetslag – dokument som mer fyller funktionen av att ”visa upp sig” än att ge någonting kvalitativt åt vårt arbete. Vi pratade om det på vårt sista möte, och – lo and behold – bestämde oss för att ändra på detta.

Vi diskuterade också framtiden för vårt arbetslag, och bestämde oss för att det är viktigt att vi lär känna varandra och våra roller i gruppen bättre. Vi ska därför jobba med detta under nästa läsår.

Jag gick från detta möte med en bra känsla i magen, och en positiv syn på skolans framtid. Det är inte helt enkelt nu, med vikande elevunderlag och gy -11 på horisonten, men alla är på banan och villiga att jobba hårt för att få det att fungera. Det känns toppen!

Det här tar jag med mig in i framtiden – saker jag lärt och lärt om igen under denna vår:

• Det är viktigt att lärare samarbetar.
• Det är viktigt att lärare kan prata med varandra professionellt, och att det finns väl utvecklade vägar att gå när detta ska ske.
• Det är viktigt att skolans organisation är tydlig och att alla är medvetna om sina egna funktioner och ansvarsområden, samt om de andras.
• Det är viktigt att grupperna på skolan, till exempel arbetslag eller ämnesgrupper, har ett tydligt fokus och gemensamma mål.
• Det är viktigt att den som leder olika arbetsgrupper på skolan ser till att alla känner sig hörda, även om man i slutändan kanske inte håller med varandra.
• Det är viktigt att den dokumentation som förs hela tiden utvärderas och arbetas om. När den inte känns viktigt för de som arbetar med den har den förbrukat sitt existensberättigande.
• Det är viktigt att de begrepp man arbetar med inom organisationen, såsom ”kultur” eller ”elevinflytande” är väl förankrade hos alla. Begreppsförvirring leder till förvirring i många led.
• Det är viktigt att det finns en känsla hos personalen av att man jobbar med någonting viktigt. Att det man gör spelar roll! Ibland glöms det bort, och då får skolledningen ta sitt ansvar och gå in och styra upp detta.

Detta om detta. Man får inte glömma att skolans organisation inte bara spelar roll för lärare och skolledning, utan även för eleverna. När någonting inte fungerar är det i slutändan de som hamnar i kläm. Vi har till exempel haft problem med överlämningar vid lärares sjukskrivning på min skola. Det måste finnas tydliga rutiner för sådant, annars hamnar eleverna i kläm. Nu håller vi på att jobba fram en bra lösning.

Det här pratade vi inte om på lärarhögskolan!

Känner ni igen det citatet? Ni kanske har hört det sägas ett antal gånger. Den här våren har jag verkligen fått känna på vad det betyder. Jag tycker mig ändå ha fått en relativt bra grund på LHS, kanske främst för mina egna kursval och mina låga förväntningar, men vissa saker tycker jag verkligen har saknats.

Det är ingen som pratar om vad som händer när en elev utvecklar känslor för en. Det är ingen som pratar om hur en anmälan till Socialtjänsten går till. Det är ingen som talar om åtgärdsprogram, EVK, rektors ansvar eller hur man gör när man känner att man inte har kläm på de arbetsvillkor man har.

Många av de praktiska bitarna i läraryrket saknas helt i utbildningen. Jag förstår att de har velat teoretisera mera – se till att professionalisera oss lärare och ge oss ett gemensamt språk. Men kom igen – hur många av er jobbade inte heltid samtidigt som ni pluggade på LHS? Jag vet att de hade kunnat lägga in så mycket mer in min utbildning. Matnyttiga saker, svåra saker som det är viktigt att ha talat om innan det händer. Jag har många klagomål på lärarutbildningen, men det här är nog den största missen jag tycker att de har gjort – att inte låtsas om att det är för jävla svårt att vara lärare ibland.

Jag har löst detta genom att hitta egna mentorer på min skola. Människor jag kan prata med om svåra saker. Människor jag litar på. Jag har tur som har hittat sådana kollegor, men vad händer med dem som inte har den lyxen? De som sitter på sina kammare och funderar på sånt här i sin ensamhet. Det är när jag tänker på det som jag blir tacksam för alla lärarbloggar därute. Keep up the good work! Jag läser många av er, och vill gärna läsa fler. Tipsa gärna!

Ok. Nu är det dags för en paus igen. Får se om jag återkommer med ytterligare summeringar. Nu ska jag gå ut, placera mina bara fötter på gräsmattan, och njuta av sommarlovet…

Den här summeringen gör jag för min egen skull, som en självutvärdering. Jag tror det är viktigt med bokslut, inte bara för att kunna gå vidare, utan också för att kunna bli bättre. Nedan följer en rätt så schematisk uppställning, men som sagt, det är för min skull, så orkar du inte läsa förstår jag precis!

Ah, the stress again!

Förr trodde jag att stress skulle manifestera sig genom en totalkrasch – oförmåga att sova, äta och överhuvudtaget göra någonting produktivt. Jag fick lära mig den hårda vägen att det inte fungerar så. Symtomen är många och varierande, och de kommer smygande utan att man riktigt är uppmärksam på det.

Den här gången var jag vaksam. Jag kände de små varningstecknen i tid. För mig sätter sig stressen på simultanförmågan. Plötsligt kan jag bara hålla en tanke i huvudet i taget, och till och med den är svår att hålla kvar. Jag börjar höra dåligt också – får hela tiden fråga om och igen. En tredje del är förstås att det gör ont i bröstet, och en fjärde att jag får svårt att djupandas. Min andning blir ytlig och flämtande, och kroppen spänner sig.

I mitten på terminen började dessa små tecken dyka upp, och den här gången tog jag dem på allvar. Jag stannade upp, skrev listor och prioriterade om. Resultatet blev att jag fick lämna en tenta åt sidan för att prioritera min undervisning. Jag fick också lov att ta mig tid att meditera, och jag skrev mycket under några veckor, för att få ur mig det som annars ville storma runt i huvudet och störa mig.

Det fungerade, och jag kände mig ganska snabbt mycket lugnare och mer tillfreds med närvaron. VT 2010 blev våren då jag fick pröva mina stresshanteringsförmågor, och insåg att jag faktiskt klarade det galant. Det ger jag mig själv en klapp på axeln för!

Du pratar för fort!

Jag har gjort utvärderingar i de kurser som slutat denna termin. Jag har bett eleverna fylla i om de har förstått uppgifterna, målen och betygskriterierna. Om det finns någonting de tycker att jag kan göra bättre. Om det är någonting som har varit för svårt, för lätt, för tråkigt, samt vad som har varit roligt med undervisningen. Utvärderingarna har förstås varit anonyma, för jag vill verkligen att de ska skriva ur hjärtat.

Som med alla utvärderingar man gör har svaren varit relativt korta, och inte alltid helt konstruktiva – men – jag har fått en samlad bild av hur mina elever ser på mig just nu. Det känns riktigt bra. Det enda negativa som återkommer är att jag pratar för fort. Och det vet jag ju. Mina elever har lärt sig att säga till mig när jag speedar på som bäst. Jag drar gärna iväg när jag blir extra engagerad i någonting, vilket förstås kan bli obegripligt, men också säger dem att jag är engagerad.

Det verkar som att mina elever tycker om mig minst lika mycket som jag tycker om dem – och viktigast av allt: de verkar tycka att jag lär dem någonting och att det finns en glädje i undervisningen. Det ska jag ta med mig till hösten. Lest not forget the joy!

Ämnesmässigt har jag förstår utvecklats denna termin, så som man alltid utvecklas när man prövar nya saker. Jag skulle dock önska att jag fick mer ordning på min Svenska B-kurs. Den kan utvecklas mycket mer. Detta är ett problem, inte bara för mig, utan för de andra svensklärarna på skolan. Vi tycker alla att det är en kurs som skulle kunna bli så mycket mer! I början av nästa termin ska vi sätta oss ned och samplanera lite – tipsa varandra om intressanta upplägg och diskutera eventuella samarbeten. A-kursen i svenska har fungerat mycket bra, även om den skulle kunna ha lite mer dynamik. Får jobba på det och byta ut några delar tills nästa gång. Den roligaste kursen har varit kultur- och idéhistoria. Eleverna har varit intresserade och engagerade, precis som jag. Gör jag om den igen så ska jag jobba med den variation jag haft den här terminen. Prov, oförberett prov, muntligt prov, essäer, presentationer, diskussionscaféer, reflektioner – you name it. Vi har testat alla möjliga uppgiftstyper.

***

Nu orkar  jag inte vräka ur mig mer. Får återkomma med ett inlägg nr 2 senare, där jag pratar mer om skolorganisation och dokumentering. Det är ju också en stor del av vår dagliga verksamhet.

Tjo!

• Utvecklingsledare som inte har en tydligt uppdrag och som inte alls arbetar utvecklande, utan snarare kontrollerande och administrativt.
• Rektorer som är fantastiska administratörer, men inte förmår lyssna på kritik från elever och personal utan att ta det personligt/vifta bort det.
• Rektorer som är goda människokännare men usla administratörer.
• Rektorer som inte tar en tydlig ledarroll.
• Ett kollegium utan mål och mening som spretar och stretar åt olika håll utan att kommunicera sinsemellan.
• Ett kollegium som resignerat inför reformer och politiska beslut och inte längre tror på det de gör.
• En skola utan klara kommunikationsvägar mellan ledning och kollegium.
• En skola där oenighet och otydlighet kring avtal och lönesättning råder.
• En skola där idéer slås ned eller tystas för att de framförs av yngre eller ratade förmågor.
• En skola där dokumentationen blir viktigare än dokumentationens innehåll.
• En skola där ledningen kontrollerar att lärarna är på plats och gör sitt jobb, snarare än att lita på dem.

Ja, kära ni. Jag hade ett mycket irriterande arbetslagsmöte idag, där dessa frågor väcktes. Jag vill jobba på ett ställe som låter mig vara professionell! Jag har för tusan läst 330 högskolepoäng för att jobba med detta. Jag är driftig, hungrig, vill göra någonting vettigt av mitt jobb med ett långsiktigt arbete. Kan någon ge mig möjlighet till detta?